Hur var det nu egentligen. Vem tog livet av Bernts far? Han var febersjuk. Men ett slag i skallen avgjorde. Parkhäxan? Den elakaste av alla. Inte var hon långt borta inte. När fadern dog. B e r n t var borta. Han sattes i sagan på tåget till Skellefteå. Ja i verklighetens synliga kapitel var jag faktiskt långt borta, hos min morfar i Västerbotten. Då passar det bra att sagan finns. Då vet vi, för det säger oss den, att det nog var tur för honom (mig) att han inte var hemma. När polisen skulle förhöra. "Knut Nordström utgav på 50- och 60-talet flera uppmärksammade romaner, först Doktor Mirakels medicin – som tillförsäkrade honom en ställning i litteraturhistorien som egenartad romantiker med en viss dragning åt pastisch och gotiska mysterier. Senare kom bland annat den allegoriska Barfotingen, ett av hans mest egenartade verk, och En fördömds memoarer, som belönades med det svenska priset i Stora nordiska romanpristävlingen. Nordströms författarskap behandlas bland annat i min och Sven Delblancs litteraturhistoria Den svenska litteraturen (andra upplagan 1999) och i min kollega Beata Agrells stora bok om 60-talets fiktionsprosa, Romanen som forskningsresa (1993). På senare år har Nordström dock varit borta från den litterära scenen. Nu återkommer han med en nyskriven roman, Sagoberättaren, som skildrar en barndomsvärld på 40-talet i gränslandet mellan erinrad verklighet och fantasi. Huvudpersonen är en ung pojke, Bernt, som bor med sina föräldrar och systrar vid Johannes kyrkogård i Stockholm. Han har ett komplicerat och skuldtyngt förhållande till sin far som ligger sjuk och dör i mitten av boken. Bernts fantasilekar och de sagor som berättas kretsar kring denna traumatiska händelse. Jag tycker att Sagoberättaren är en spännande och suggestiv roman, dessutom rolig, känsligt skriven, väl sammanhållen, tungviktig och full av gåtfull undertext som borde kunna fascinera en läsare också på denna sida millennieskiftet. Med andra ord: en värdig återkomst." Lars Lönnroth Professor emeritus litteraturvetenskap Utdrag ur Sagoberättaren: "Undanskuffad till sängplatsen i hans pojkrum ser Bernt hur loket med ett ryck som Sven med handen på transformatorns styrreglage bestämmer börjar färden från perrongerna inne i virrvarren av stickspår, växlar, stolpar under huvudbangårdens kupol av järn, glas och betong. Från växel till växel styrs tåget ut, först långsamt ringlande för att rätas ut under ökad fart när raksträckan nås som för ut i natten. Undanskuffad men inte overksam för hans varelse glöder. Då de stavbatterianslutna glödlampsljusen från tågfönstren fladdrar över stolsben och vägglister under sin färd i det släckta rummet lever sig Bernt in i någon av de framrusande vagnarnas sovkupéer, hör hjulen dunka över skenskarvarna, och kupén har tre våningsbäddar och en liten vägglampa med lock som tänder ljuset när det fälls upp, och ibland hörs ett vagt sorl från dem som ännu håller sig uppe i den långsmala korridoren utmed kupédörrarna med de silverglänsande metallhandtagen som pekar upp. Då Sven drar upp en blåsvart oigenomtränglig gardin ser Bernt genom fönstret i pojkrummet i familjen Lindstrands femrumslägenhet fem trappor upp på Valhallavägen höstens första vilsna snöflingor på grannhusets sluttande plåttak flyga upp och med snabba roterande fingrar gripa kring skorstenen, och i ventilationstrummorna spökar vinden med kortare avbrott för att hämta andan klagande och suckande och trycker som för att pröva hållbarheten handflator mot rutorna, och solljus blänker eftersom det klarnar pånytt så att himlen står djupblå och högtidlig över taket, och den knyckiga armen som gårdskastanjen håller fram gungar i den tjutande blåsten, och Bernt borrar huvudet i en mjuk kudde i Svens säng och förs bort av tåget som rusar fram i natten..."