Föreliggande rapport beskriver ett trestadsprojekt kring öppenvård
för unga med missbruk i Stockholm, Göteborg och Malmö. Projektet
har sin upprinnelse i att flera nya specialiserade öppenvårdsmottagningar
för unga med missbruk startats under början av
2000 talet. Det övergripande syftet med projektet har varit att öka
kunskapen kring mottagningarna och deras besökare samt låta representanter
från de olika öppenvårdsmottagningarna arbeta med
gemensamt intressanta utvecklingsfrågor. Totalt har sju mottagningar
deltagit i projektet. Från Stockholm har Maria Ungdomsenhet
och PUMAN deltagit, från Göteborg Mini Maria Hisingen,
Mini Maria Nordost, Mini Maria Väster och Mini Maria Centrum
och från Malmö, Maria Malmö. Representanter från respektive
mottagning har utgjort den projektgrupp som genomfört arbetet i
trestadsprojektet.
Projektet har framförallt bestått av tre delar: En inledande jämförande
studie, ett långsiktigt gemensamt arbete med erfarenhetsutbyte
och kunskapsutveckling samt ett arbete med att ta fram och
implementera ett nytt gemensamt dokumentationssystem anpassat
till mottagningarnas verksamhet.
Den jämförande studien syftade till att beskriva och jämföra de
deltagande mottagningarna vad gäller både organisering, metoder,
insatser och målgrupp. Det som framförallt förenade mottagningarna
vid inledningen av trestadsprojektet var att samtliga vände sig
till ungdomar/unga vuxna som missbrukar alkohol/narkotika eller
som riskerar att hamna i ett missbruk. Samtliga mottagningar er-
bjöd också råd, stöd och behandlingsinsatser i form av öppenvård.
Gemensamt för mottagningarna har också varit ett omfattande familje-
och nätverksinriktat arbete, ett uppsökande arbete i syfte att
nå ungdomen i ett tidigt skede samt en målsättning om att tillhandahålla
ett brett utbud av både medicinska och sociala insatser. Inledningsvis
fanns dock stora skillnader mellan mottagningarna vad
gäller t ex organisering och huvudmannaskap, personalsammansättning,
arbetsmetoder, dokumentationsarbete samt utbud av insatser.
Under projektets gång har mottagningarna framförallt utvecklats
i liknande riktning.
Den jämförande studien innebar också en första gemensam kartläggning
av mottagningarnas besökare. Sammanfattningsvis kan
konstateras att det är en mycket bred grupp besökare som vänder
sig till de sju mottagningarna, både vad gäller ålder, bakgrund,
problem och behov. Mottagningarna möter allt från 13-14 åringar
som kommer med sina föräldrar efter sin första berusning, till ungdomar
och unga vuxna med ett etablerat narkotikamissbruk, omfattande
kriminalitet och/eller stora psykiska problem. Även om
vissa variationer förekommer mellan mottagningarnas besökare så
finns samma breda grupp representerad på samtliga mottagningar.
De ungdomar som kommer till mottagningarna har generellt en betydligt
större problematik i jämförelse med samma åldersgrupp i
normalbefolkningen medan de framförallt har stora likheter med
ungdomar placerade på SiS- institutioner.
Under hela projekttiden har det skett ett erfarenhetsutbyte mellan
de deltagande mottagningarna. Tanken med detta utbyte har framförallt
varit att ge deltagarna en möjlighet att dela idéer och erfarenheter
kring arbetssätt och metoder samt beskriva och diskutera
problem och framgångar inom verksamheterna. Ett mål med arbetet
har varit en kunskapsutveckling vilken kan leda till ett utvecklingsarbete
på de olika mottagningarna. Inom ramen för erfarenhetsutbytet
har det även genomförts föreläsningar och presentationer
kring möjliga modeller för att arbeta med utvärdering och metod-
och verksamhetsutveckling. Det har också genomförts ett pilotprojekt
med skattingsskalorna ORS (Outcome Rating Scale) och
SRS (Session Rating Scale). Tanken med projektet var att testa om
dessa skalor kunde vara ett bra instrument för behandlaren att få
kontinuerlig feedback från klienten kring behandlingsrelationen
och relevansen av behandlingsinnehållet. Erfarenheterna av projektet
var framförallt positiva och idag använder flera av mottagningarna
ORS/SRS i det dagliga arbetet.
Erfarenhetsutbytet upplevdes generellt som mycket positivt och givande
av projektdeltagarna. Framförallt upplevdes det som givande
att få träffa behandlare från andra mottagningar som arbetar utifrån
en liknande situation. Detta menar man har inneburit nya
idéer kring och nya perspektiv på sitt arbete samt att man fått hjälp
med en kritisk blick på den egna mottagningen. Deltagarna beskriver
också hur man genom erfarenhetsutbytet erhållit en ökad kunskap
kring modeller för metod- och verksamhetsutveckling.
Den tredje delen i trestadsprojektet har utgjorts av arbetet med att
utveckla och implementera dokumentationssystemet UngDOK.
Dokumentationsarbete beskrevs tidigt som ett problemområde på
mottagningarna och personalen uppfattar frågan kring systematisk
dokumentation som ett svårt dilemma. Å ena sidan ses en utförlig
och systematisk dokumentation som en viktig förutsättning för att
säkerställa verksamhetens kvalitet och utveckling. Å andra sidan
anses ett omfattande och strukturerat dokumentationsarbete kunna
ta för stort utrymme i verksamheten, riskera att ”skrämma bort”
vissa besökare eller påverka behandlingsarbetet negativt.
Vid inledningen av trestadsprojektet fanns stora skillnader i hur
man arbetade med dokumentation på mottagningarna, där vissa
arbetade med etablerade system och där andra helt saknade ett systematiskt
dokumentationsarbete. På samtliga mottagningar fanns
ett missnöje med den dokumentation som genomfördes. En
genomgång av redan befintliga dokumentationssystem visade att
inget av dessa system var optimalt för mottagningarna. Det beslutades
därför att ett nytt gemensamt dokumentationssystem skulle
skapas, vilket skulle svara mot mottagningarnas förutsättningar
och behov. Projektgruppen har till stor del själva drivit arbetet med
att utveckla ett nytt system. Synpunkter på formulär och frågeområden
har dock kontinuerligt inhämtats från klienter, personal och
chefer på de olika mottagningarna. Projektgruppen har också tagit
hjälp av forskare och experter inom dokumentationsområdet. Arbetet
ledde fram till det nya dokumentationssystemet UngDOK,
vilket idag används på samtliga mottagningar.
UngDOK kan enkelt beskrivas som ett dokumentationssystem för
öppenvårdsmottagningar som möter unga med missbruk. Intervjuformulären
är relativt kortfattade och frågorna är anpassade för en
ung målgrupp. Målsättningen är att formulären skall skapa ett underlag
för en bred belysning av besökarnas livssituation, resurser,
problem och behov samt ge en bild av de insatser som besökaren
erhållit under behandlingskontakten. Systemet kan användas som
ett stöd i behandlingsarbetet, som underlag för uppföljning, enklare
utvärdering och verksamhetsutveckling samt för regionala och
nationella kartläggningar och jämförelser.
Vid starten av trestadsprojektet var den generella kunskapen kring
specialiserade öppenvårdsmottagningar och deras besökare, insatser
och resultat mycket knapp och möjligheten till en kunskapsutveckling
begränsad. Projektdeltagarna upplevde också flera problem
och brister i mottagningarnas arbete. Dels saknades ett systematiskt
och gemensamt dokumentationsarbete, dels saknade man
på mottagningarna till stor del kunskap kring metoder för utvecklings-
och utvärderingsarbete. Det saknades också forum för erfarenhetsutbyte
och professionell dialog kring det praktiska arbetet.
Flera av de problemområden som uppmärksammats vid inledningen
av trestadsprojektet har behandlats under projektets gång och
en hel del har hänt sedan trestadsprojektet inleddes för drygt sex år
sedan. Även om ett stort arbete kvarstår talar mycket för en tydlig
rörelse mot en mer kunskapsbaserad öppenvård för unga med
missbruk, där trestadsprojektet har haft en viss betydelse. Genom
utvecklingen av UngDOK har mottagningarna nu ett systematiskt
dokumentationsarbete och en gemensam forskningsdatabas. Detta
innebär en tillgång till data som kan användas för flera olika syften,
på flera olika nivåer. Genom erfarenhetsutbytet har deltagarna
byggt upp ett professionellt nätverk och ett forum för dialog. Erfarenhetsutbytet
har också inneburit en ökad kunskap hos deltagarna
kring metoder för utvecklingsarbete. Trestadsprojektet har således
inneburit en möjlighet både till en större generell kunskap kring
öppenvård för unga med missbruk och till en mer kunskapsbaserad
praktik.