De värnlösa

Lilian O. Montmar / Gunnar Bolin

De värnlösa

Lilian O. Montmar / Gunnar Bolin
Kovakantinen
25,95 €
Saatavuus: Lähetetään 10-25 arkipäivässä, tilaustuote.
Toimituskulut alk 0 €

Myymäläsaatavuus

Tuotetiedot

  • Näytä kaikki
    • Kustantaja Bokförlaget Alerta
    • ISBN 9789197794190
    • Tuotekoodi 9789197794190
    • Kirjoittajat Lilian O. Montmar; Gunnar Bolin
    • Tekijät Anton Blaha
    • Kieli ruotsi
    • Thema-luokitus Lasten hyväksikäyttö; Poliittiset ideologiat; Toinen maailmansota
    • Ilmestymispäivä 08.01.2018
    • Vuosi 2018
    • Painos 1
    • Sivumäärä 316
    • Pituus (mm) 218
    • Leveys (mm) 145
    • Korkeus (mm) 30
    • Paino (g) 580
    • Sisältö Förord av Gunnar Bolin
      Några tankar om människors värde
      Klara Lindhs hemlighet
      Rasbiologins historia
      Nunnan som blev avrättad på grund av en dikt
      Hälsomyndigheten
      Ett besök på Steinhof
      Ur dagspressen 1946
      Barnens bakgrund
      Alois Kaufmanns minnen
      Transporter till Hartheim
      Inget lätt uppdrag
      Trosamfundens roll
      Anny Wödl protesterar i Berlin
      Protester och reaktioner
      Alois Kaufmann träffar gymnasieelever
      Friedrich Zawrel möter eleverna i Döbling
      Intervju med Friedrich Zawrel
      Anmälan mot doktorerna Död
      Ur domstolsprotokollen 1946
      Dr. Türks nådeansökningar
      Rättegången mot Anna Katschenka
      Förhör och vittnesmål: Dr. Erwin Jekelius
      Ur domstolsprotokollen 1948
      Rättegången mot doktor Heinrich Gross 1950
      Dr. Gross intervjuas i Kurier den 9 februari 1979
      Intervju med Dr. Werner Vogt
      Utdrag ur domstolsprotokollen Gross/Vogt 1980
      Nationalrådsdebatt
      Heinrich Gross inför domstol 2000
      Brutna själar
      Mötet med Alois Kaufmanns hustru
      Mötet med Peter Zawrel
      Dr. Werner Vogts reflektioner
      Samtal om framtiden
      Diskussion om rasbiologins efterverkningar
      Källor
    • Tuotemuoto Kovakantinen kirja

Tuotekuvaus

Under läsningen av Lilian Montmars bok kom Gunnar Ekelöfs ofta citerade versrad ur Färjesång till mig
Endast som vittne är människan till
Tag och skriv.
Dikten är lång och Ekelöfs definition av ”vittne” måste varit i ordets allra vidaste bemärkelse. Allt vi ser, allt vi upplever har vi också en möjlighet, eller t.o.m. en skyldighet, att benämna, att beskriva, att vidareförmedla.
När jag skrev in diktraden i sökfältet på datorn hamnade jag på Hédi Frieds självbiografiska Skärvor av ett liv.
Visst ja. Där står den också, på försättsbladet:
Endast som vittne är människan till.
Men skaran av vittnen till nazismens förbrytelser krymper. Min pappa t.ex. var soldat i tyska armén, han dog 2016, 94 år gammal. Han kallades in 1939, nyss fyllda 18 år. Pappa var Österrikare, uppvuxen i en liten by i Burgenland och i Wien. Min farfar var socialdemokratisk politiker förföljd av först austrofascisterna och senare nazisterna. Pappa hörde till de sista som kunde vittna om tiden som soldat i den tyska armén. Han hörde till den yngsta gruppen som kallades in i krigets första skede. Men hans krig var relativt odramatiskt, där han större delen av tiden satt som deschiffrör i Norge och lyssnade på de allierades morsesignaler. De vittnen som än idag kan berätta om sina upplevelser, som förövare eller offer, blir alltså i allt högre grad de som var väldigt unga, eller barn, under kriget.
Lilian Montmars ”De värnlösa” ger just röst åt barnen. I detta fall de som utsattes för nazisternas mest barbariska experimentlusta och sadism.
Det handlar alltså om offren, de som just var värnlösa. Det är omöjligt att läsa denna bok utan att än en gång tvingas att ställa sig frågan: Hur kunde det ske? Hur kunde människor vara kapabla att utsätta just värnlösa barn för detta?
För många var de nazistiska brotten som även riktades mot ”ariska” barn (enligt de perverterade rasteorier som partiet uppfunnit) en nyhet när de nazistiska förbrytelserna började komma till ytan efter kriget.
Övergreppen och morden på judar, romer och slaver var mer kända.
En förklaring till hur det systematiska mördandet av judar kunde ske var bl.a. att de långsamt hade avhumaniserats. De judiska invånarna i Tyskland hade sedan Hitler kom till makten 1933 befunnit sig på ett sluttande plan. Först förlorade man arbetet, fick sina hem och ägodelar beslagtagna, affärerslokalerna sönderslagna, blev misshandlade eller dödade utan rättegång. Sedan kom lagarna. Judar fick inte äta glass, inte ha husdjur, inte bada på offentliga bad, inte åka med offentliga färdmedel. Listan blev lång.
Tyskarna skulle känna in på huden att ”Juden” inte var människa som vi andra och till sist hade han eller hon t.o.m. förverkat rätten att leva.
Det är en av flera förklaringsmodeller men den ger mig inte några klara svar på hur så många kunde vara delaktiga i detta mordmaskineri?
Och barnen på Spiegelgrund? Där kunde förövarna inte ens gömma sig bakom antisemitismens vidriga logik. Här ingick det sadistiska beteendet mot barnen i en större nazistisk plan om en ren arisk människa.
Hur lyckades denna regim få så många att helt frivilligt ställa upp på att plåga och döda barn? Vad var bevekelsegrunderna? Hur kunde så många ställa upp eller titta bort? Och hur kunde så många, både individer och stater, skydda brottslingarna även efter krigsslutet när brotten låg i öppen dager?
Varje nytt vittnesmål i boken ställer indirekt dessa frågor.
Varje vittnesmål i De värnlösa tvingar mig att se mig omkring och med darrande blick leta efter tecken i vår tid som än en gång skulle kunna leda mot denna avgrund.
Endast som vittne är människan till.
Lilian Montmar har fått nya vittnen att stiga fram.
November 2017
Gunnar Bolin
Sveriges Radios kulturredaktion

Tämä tuote kuuluu tuoteryhmiin

Myymäläsaatavuus

Tuotetiedot

  • Näytä kaikki
    • Kustantaja Bokförlaget Alerta
    • ISBN 9789197794190
    • Tuotekoodi 9789197794190
    • Kirjoittajat Lilian O. Montmar; Gunnar Bolin
    • Tekijät Anton Blaha
    • Kieli ruotsi
    • Thema-luokitus Lasten hyväksikäyttö; Poliittiset ideologiat; Toinen maailmansota
    • Ilmestymispäivä 08.01.2018
    • Vuosi 2018
    • Painos 1
    • Sivumäärä 316
    • Pituus (mm) 218
    • Leveys (mm) 145
    • Korkeus (mm) 30
    • Paino (g) 580
    • Sisältö Förord av Gunnar Bolin
      Några tankar om människors värde
      Klara Lindhs hemlighet
      Rasbiologins historia
      Nunnan som blev avrättad på grund av en dikt
      Hälsomyndigheten
      Ett besök på Steinhof
      Ur dagspressen 1946
      Barnens bakgrund
      Alois Kaufmanns minnen
      Transporter till Hartheim
      Inget lätt uppdrag
      Trosamfundens roll
      Anny Wödl protesterar i Berlin
      Protester och reaktioner
      Alois Kaufmann träffar gymnasieelever
      Friedrich Zawrel möter eleverna i Döbling
      Intervju med Friedrich Zawrel
      Anmälan mot doktorerna Död
      Ur domstolsprotokollen 1946
      Dr. Türks nådeansökningar
      Rättegången mot Anna Katschenka
      Förhör och vittnesmål: Dr. Erwin Jekelius
      Ur domstolsprotokollen 1948
      Rättegången mot doktor Heinrich Gross 1950
      Dr. Gross intervjuas i Kurier den 9 februari 1979
      Intervju med Dr. Werner Vogt
      Utdrag ur domstolsprotokollen Gross/Vogt 1980
      Nationalrådsdebatt
      Heinrich Gross inför domstol 2000
      Brutna själar
      Mötet med Alois Kaufmanns hustru
      Mötet med Peter Zawrel
      Dr. Werner Vogts reflektioner
      Samtal om framtiden
      Diskussion om rasbiologins efterverkningar
      Källor
    • Tuotemuoto Kovakantinen kirja

Tuotekuvaus

Under läsningen av Lilian Montmars bok kom Gunnar Ekelöfs ofta citerade versrad ur Färjesång till mig
Endast som vittne är människan till
Tag och skriv.
Dikten är lång och Ekelöfs definition av ”vittne” måste varit i ordets allra vidaste bemärkelse. Allt vi ser, allt vi upplever har vi också en möjlighet, eller t.o.m. en skyldighet, att benämna, att beskriva, att vidareförmedla.
När jag skrev in diktraden i sökfältet på datorn hamnade jag på Hédi Frieds självbiografiska Skärvor av ett liv.
Visst ja. Där står den också, på försättsbladet:
Endast som vittne är människan till.
Men skaran av vittnen till nazismens förbrytelser krymper. Min pappa t.ex. var soldat i tyska armén, han dog 2016, 94 år gammal. Han kallades in 1939, nyss fyllda 18 år. Pappa var Österrikare, uppvuxen i en liten by i Burgenland och i Wien. Min farfar var socialdemokratisk politiker förföljd av först austrofascisterna och senare nazisterna. Pappa hörde till de sista som kunde vittna om tiden som soldat i den tyska armén. Han hörde till den yngsta gruppen som kallades in i krigets första skede. Men hans krig var relativt odramatiskt, där han större delen av tiden satt som deschiffrör i Norge och lyssnade på de allierades morsesignaler. De vittnen som än idag kan berätta om sina upplevelser, som förövare eller offer, blir alltså i allt högre grad de som var väldigt unga, eller barn, under kriget.
Lilian Montmars ”De värnlösa” ger just röst åt barnen. I detta fall de som utsattes för nazisternas mest barbariska experimentlusta och sadism.
Det handlar alltså om offren, de som just var värnlösa. Det är omöjligt att läsa denna bok utan att än en gång tvingas att ställa sig frågan: Hur kunde det ske? Hur kunde människor vara kapabla att utsätta just värnlösa barn för detta?
För många var de nazistiska brotten som även riktades mot ”ariska” barn (enligt de perverterade rasteorier som partiet uppfunnit) en nyhet när de nazistiska förbrytelserna började komma till ytan efter kriget.
Övergreppen och morden på judar, romer och slaver var mer kända.
En förklaring till hur det systematiska mördandet av judar kunde ske var bl.a. att de långsamt hade avhumaniserats. De judiska invånarna i Tyskland hade sedan Hitler kom till makten 1933 befunnit sig på ett sluttande plan. Först förlorade man arbetet, fick sina hem och ägodelar beslagtagna, affärerslokalerna sönderslagna, blev misshandlade eller dödade utan rättegång. Sedan kom lagarna. Judar fick inte äta glass, inte ha husdjur, inte bada på offentliga bad, inte åka med offentliga färdmedel. Listan blev lång.
Tyskarna skulle känna in på huden att ”Juden” inte var människa som vi andra och till sist hade han eller hon t.o.m. förverkat rätten att leva.
Det är en av flera förklaringsmodeller men den ger mig inte några klara svar på hur så många kunde vara delaktiga i detta mordmaskineri?
Och barnen på Spiegelgrund? Där kunde förövarna inte ens gömma sig bakom antisemitismens vidriga logik. Här ingick det sadistiska beteendet mot barnen i en större nazistisk plan om en ren arisk människa.
Hur lyckades denna regim få så många att helt frivilligt ställa upp på att plåga och döda barn? Vad var bevekelsegrunderna? Hur kunde så många ställa upp eller titta bort? Och hur kunde så många, både individer och stater, skydda brottslingarna även efter krigsslutet när brotten låg i öppen dager?
Varje nytt vittnesmål i boken ställer indirekt dessa frågor.
Varje vittnesmål i De värnlösa tvingar mig att se mig omkring och med darrande blick leta efter tecken i vår tid som än en gång skulle kunna leda mot denna avgrund.
Endast som vittne är människan till.
Lilian Montmar har fått nya vittnen att stiga fram.
November 2017
Gunnar Bolin
Sveriges Radios kulturredaktion

Tämä tuote kuuluu tuoteryhmiin