”Mitt största lidande är valet av nominalböjningar, bisatser av olika slag och ibland småpropositioner, när jag talar tyst. När jag talar högt är det väl satsmelodin som vänder blickarna utåt. Egensinnigt och hänsynslöst. I så måtto som allt jag säger förblir osagt. Men när jag skriver blir ”det ett annat Jag” förnimbart. Ett jag som behöver en jourläkare; ett tillämpat korrektur som inte lämnar mig i mitt öde, som en lättvindig språkhandikappad” , skriver Robab Moheb om sitt andra språk svenska.

”Än så länge utan titel” är en laddad berättelse som skildrar stämningar och känslor på ett unikt sätt. Citat och brödtext blandas på ett intressant sätt, vilket gör berättelsen mycket levande. Det är en kraftfull historia Moheb gestaltar, den är ytterst betydelsefull i ett historiskt och kulturellt sammanhang.

Manizeh är en iranska med två småbarn. Hennes man lämnar Iran ett par år innan familjen återförenas. Arezo, det första barnet, är en flicka som är född i Iran. Azad är det andra, en pojke som är född i Sverige. När Manizeh flyttar till Sverige känner hon inte igen sin man som en opiummissbrukare. Hon kämpar för att anpassa sig till det svenska samhället genom att lära sig språket och komma in i arbetslivet. Efter en rad händelser dör hennes man och hon blir en ensamstående mamma som vill upptäcka livet på nytt.

”Än så länge utan titel” är en satirisk berättelse där lek med orden är lika lekfulla som själva berättelsen. Motiven är fördomar, språkets roll i kommunikationen och viljan att älska livet mot alla odds.”Än så länge utan titel” avslutas med en poetisk bild: ”Äppelträdet var lika naket som igår. En liten fjäril med svarta prickar kravlade sig ut ur sin kokong och satte sig på en gren under månskenet och fladdrade med sina vingar. Jag lutade mig framåt och började darra. Månen dränktes i en flod av silverstrålar.”

”Robab Moheb är en skicklig berättare. Hon har en skarp blick för iakttagelser och ser vardagliga händelser med mikroskopiskt noggrannhet. Genom att beskriva vardagen avslöjar hon djupsittande strukturer av makt och maktlöshet, exkludering och inkludering. Hon berättar om krossade politiska drömmar, om könsmaktsrelationer, om förföljelse, om flykt och om kärlek som faller offer för en okänslig värld. Boken ”Än så länge utan titel” är berättelsen om en ensam kvinna som försöker skapa mening och sammanhang i en annars fragmentarisk och splittrad tillvaro. Läsaren dras in och engageras i frågor om identitet, tillhörighet och bristande tillhörighet. Om kulturella olikheter, om rasism och sofistikerade diskrimineringsmekanismer. Robab Mohebs bok är en berättelse om dagens Sverige, berättad ur ett kvinnligt perspektiv”, skriver Dr Rasoul Nejadmehr (filosofie doktor i filosofi och författare) om boken ”Än så länge utan titel”.

Ann-Karin Närkling (bibliotekarie) skriver: ”Än så länge utan titel” handlar lika mycket om olika kulturer och invandring som existentiella frågor; vad det innebär att leva och finna en mening med det som sker. Det är en välskriven och lättläst roman där Robab Moheb skildrar miljöer och personer så att de får liv. Som läsare är det lätt att känna igen sig och boken väcker tankar. Med sin berättelse ger också författaren många smakprov på persisk kultur sett utifrån en kvinnas perspektiv. Det ger en ökad och välkommen förståelse. Det är lätt att ta både boken och Manize till sitt hjärta, den stora frågan är hur det ska gå för Manize?”
Robab Moheb är en iransk kvinnlig poet och författare, född 1953 i Iran och bosatt i Sverige. Hon har skrivit tiotals böcker. Hon har även översatt diktsamlingar av Kristina Lugn, Ida Börjel, Catharina Gripenberg och Inger Edelfelt m.fl.Från farsi till svenska har hon översatt ”De fria upplevelserna” av Shahrnush Parsipur, L’Aleph förlag, 2012 samt ”Var inte orolig” av Masha Mohebali, L’Aleph förlag, 2013.