Före detta Kommissarie Pontus Hilmersson satt i soffan och såg håglöst deppig ut. Exakt som han gjort de senaste månaderna efter sina traumatiska upplevelser, där han nära på dött två gånger och sett så mycket ohämmat våld. Sen han kom hem från Norge hade en månads vistelse på Sahlgrenska Psykiatri bytts ut mot hans dotters lägenhet, i vilken han nu tillbringade större delen av dygnet. Vicky drog upp hans gylf och reste sig från knästående samtidigt som hon torkade sig om munnen. Det hade blivit en vana att komma förbi en stund. Nästan alltid på lunchen. För att slippa bli störd av hans överbeskyddande dotter som då var på jobbet på andra sidan stan.
– Jag ska dra iväg nu, mycket att göra, sa hon och vände sig om för att gå.
– Ok hälsa, svarade Pontus med en sprucken stämma helt utan melodi.
– Tror inte de du, svarade Vicky och gick sakta iväg genom rummet. På tröskeln vid ytterdörren vände hon sig om och tittade mot honom med en sorgsen blick, innan hon försvann för att åka tillbaka till kontoret och de många bestialiska mord som skett den senaste tiden.
I bilen satte hon på sin telefon som hon brukade stänga av vid sina dagliga besök i den dystra lägenheten. I vilken hennes enda riktiga kärlek, nu la sig ner i soffan och slöt ögonen för att försöka sova. Med hoppet om att allt skulle vara bättre när han vaknade, knöt han sina händer och bad en stilla bön om att allt skulle vara som det var förut. Då, innan allt hänt, som nu gjorde dagarna till en plåga och fyllde nätterna med ångest och gråt.
Vickys misstänksamhet och försiktighet med allt hon såg och hörde, gällde inte för Hemmets Veckotidning. Den hade hennes mormor, en gång när hon var liten, sagt att man kunde lita på. På något sätt hade det klamrat sig fast i Vickys huvud. Vid ett besök för ganska många år sedan, hade hon bläddrat igenom några gamla sparade ex, medans hon väntade på att kaffet skulle koka. En artikel hade handlat om orgasmens själagörande inverkan och hur nödvändigt ett regelmässigt sexliv påverkade välbefinnandet. Så till den milda grad att alla slags åkommor kunde botas av orgasm och en rejäl tömning. Det var den visdomen hon nu brukade för att göra Pontus frisk igen. För Pontus var det inte helt bortkastat, då det gav en stunds funderingar på annat än smärta och död och känslan, den satt där den skulle. Men minuten efter sjönk han ner i djupet av sig själv igen och livet visade som vanligt ingen väg ut.
Det skulle inte längre bli något giftermål med dansken för Vicky. Pontus försvarslösa tillstånd hade gett henne en öppning som hon inte var sen att använda och då blev det foten för den glade, vackre mannen. Han som dyrkade kvinnan som förnedrade honom och piskade hans rygg. Hur han än bönat och förklarat sin kärlek, och dessutom lovat henne mer pengar än hon kunde spendera, så valde hon istället sin trettio år äldre före detta kollega. Ett rundlagd nästan flintskalligt nervvrak. Som bara en enda gång i fyllan visat henne någon som helst intimitet, strax innan han somnat. För att dagen efter ångra sitt tilltag. Världen är föränderlig och rättvisa existerar bara i sanningar. Vicky mindes orden som stått i ett två dagar gammalt horoskop, vilket hennes kollega ljudligt läst upp på måndagens morgonmöte. Kollegan var en tjugoåttaårig norska med mörk hästsvans och smal midja, vilken de flesta andra på kontoret avundades. De små taxöronen, vilka Vicky lagt märke till i duschen när hon smygtittat på sin kollega, var inte direkt imponerande. Men de fick Vicky att vakna en natt då hon dreglat så mycket att kudden blivit genomvåt. Drömmen hon haft, kom hon väl ihåg och påminnelsen av de nakna brösten och meningen från horoskopet gjorde sitt för att ge henne svallningar. Detta varje gång Liv Jensen visade sig på kontoret för Nordiskt Samarbete mot Trafficking, där Vicky var chef. – Här är bilderna från igår kväll när kvinnan hittades, sa Liv och log retsamt sött till sin, som hon ansåg, sexsvultna lesbiska chef.
– Tack, tack, stammade Vicky och råkade röra kollegans hand, vilket fick det att pirra på ett icke lämpligt ställe under arbetstid.
– Hon hoppade ner från tornet. Men en man som jagade henne är också död, sa Liv och drog sakta handen Vicky rört vid över sina smala läppar. Han föll ihop halvvägs upp för den höga trappan. Knivhuggen i halsen. Pulsådern.
– Vi åker dit, ta på dig en jacka och hämta bilen så kommer jag ner.
– Men kollegorna från mord är redan där.
– Spelar ingen roll det här var en hora, så det hamnar på vårt bord också. Vet du vem som håller i undersökningarna?
– Tja det är han som tog över efter din vän Hilmersson.
– Nej, menar du?
– Ledsen men han är chef där nu.
– Helvete, jag hatar den sliskiga jäveln. Men ok vi får åka ändå, jag måste se.
– Ok ska jag ringa och meddela att vi kommer?
– Nä, jag ska sparka ihjäl Ronny om han äcklar sig, kom nu.
Kvinnorna åkte i sin civila bil mot Majorna och det nu stängda Sjöfartsmuseet. Avspärrningarna var dragna långt upp i parken som vette mot Karl Johansgatan. Vicky viftade till sig en konstapel och visade sin legitimation, medans Liv förhörde sig med några äldre gubbar som satt på en bänk och halsade folköl. Gubbarna hade ropat högt att de var vittnen och fått hennes intresse. Mycket riktigt påstod de sig ha sett nästan allt och hört ännu mera sanningar om mordet. De berättade nu med långa jargonger om allt de upplevt, från barnsben till vad som skulle hända om hundra år. Sen var det en ännu längre utläggning om vad poliserna borde göra för att få fast mördaren och alla andra som någonsin gjort något oansvarigt. I själva verket hade de rumlat ut från en kinakrog i närheten en kvart tidigare och letade nu efter vägen hem. Så Liv snäste av dem och gick med bestämda steg därifrån. Hon började istället prata med några andra nyfikna som stod längre ner på gatan. Vicky hade under tiden letat reda på Ronny och efter sedvanligt ovett från honom, äntligen fått reda på vad man visste. Kvinnan med mannen efter hade rusat in i tornet kvällen innan, vid stängningsdags. Vakten, som var en skranglig varelse i sjuttioårsåldern, höll på att låsa när han blev knuffad av kvinnan. Han trillade ner i asfalten och slog höften ur led. Kvinnan hade sprungit upp i tornet och skrikit högt på balustraden, samtidigt som mannen som jagade henne rusade efter upp för trappan. Stora blodpölar på marken och trappan avslöjade att han hade blött mer än ymnigt och när kvinnan, antagligen av rädsla, hoppat från tornet var det egentligen helt i onödan. Mannen föll ihop mitt i trappan och dog antagligen någon sekund efteråt. Kvinnans kropp var efter fallet på 49 meter rejält misshandlad. Men att hon anlänt från Afrika som en av alla de sexarbetare som tvingas hit var helt klart. Polisens register hade gåtts igenom och av en tatuering runt ankeln kunde man fastställa att organiserad verksamhet låg bakom. Tatueringen betydde att hon var en ägodel eller kanske mer exakt, en slav. Någon som skulle användas till hon var utsliten och förbrukad. Sen väntade döden. Avlivning av de horor som inte längre kunde tjäna in tillräckligt med pengar, var sen ett tag tillbaka kutym. Organisationen statuerade på så sätt en varning. På brutalast möjliga sätt, så att de yngre ersättarna förstod allvaret i vad som hände om de försökte undkomma eller vägrade utföra sitt jobb på ett tillfredsställande sätt. Men nu hade även en man dött. Antagligen en av de bödlar som användes för att sätta skräck i flickorna. De bägge kropparna hade fraktats iväg för undersökning kvällen innan. Efter att teknikerna nu avslutat sitt arbete, skulle man tillåta en saneringsfirma att skölja rent och så skulle avspärrningarna hävas. Vicky tog en runda i parken och trippade upp i tornet för att försöka få en aning om vad som hänt. Att två stycken dött var tragiskt nog varken upprinnelse eller avslut på något morden. Det var bara en händelse av en lång rad där svarta kvinnor blivit styckade eller brända till döds. Man kunde räkna med att slakten skulle fortsätta.