Kära läsare! Min verksamhetsberättelse har två avsnitt: Dagordning och Övriga frågor. Dagordning utspelas i tiden efter mordet på statsminister Olof Palme och Tjernobylkatastrofen 1986 fram till idag. Främst på Södermalm i Stockholm och framför teven. Huvudpersonen ser förfall och förlust och blir själv rädd för att falla igenom. Vad händer när man har mycket lite pengar? I själen? Var är tilliten? Vad återstår annat än teve? Hon samlar bevis med grannfrun för att ställa de ansvariga mot väggen i »den stora rättegången«. Dagordning är en galghumoristisk, förtvivlad civilisationskritik, om jag får säga det själv. Inte minst mot teves människosyn. Övriga frågor är döden. Bit för bit närmar hon sig den och hamnar framför mamman i kistan. Det är hårda bud. Agneta Klingspor Agneta Klingspor är uppväxt i Uddevalla men bor idag i Stockholm. Hon har bl.a. arbetat som litteraturkritiker i BLM, är verksam som konstkritiker i Expressen sedan 1991 och frilansar som kulturskribent. Hon arbetar också periodvis som lärare i svenska som andraspråk. Recensioner Klingspors ilskna uppgörelse med en samtid i förfall är lika genialt välskriven som hänsynslöst drabbande. En stor uppdatering av stockholmsskildringen där uteliggare och pundare ligger i drivor på gatorna, med livsstilsmagasinens glatta omslag som täcke. Ett kompakt och stilistiskt mästerverk som sätter upp Klingspor på den vördade hyllan bland våra stora författare. Daniel Sjölin, Babel, SVT Bara titeln gör mig upprymd ... Hon ser det vi alla ser men inte vill kännas vid, de där som hamnat utanför, flyktingar, ensamma, udda, ja hon tar in allt ... Bokens jag är både arg, klarsynt, skyddslös och kul ... Det är som om boken vill säga: Blunda inte, våga se. Hon registrerar, iakttar verkligheten utan skyddsnät. Stilen är hyperrealistisk, den borrar, väjer inte för äcklet, ibland med insprängda poetiska partier. Annika Sherwin, Vågen, SR P1 Klingspors korta prosatexter är råa och snabba, men samtidigt täta, kontrollerade, vackra i förtvivlan och raseri. När författaren i bokens avslutande del låter jaget gå rakt mot sin egen och sin mammas död, gör hon det med en språklig lätthet och precision som känns nästan chockerande. Och mycket imponerande. Jenny Tunedal, Aftonbladet Klingspor skriver sin verksamhetsberättelse direkt från det nu som finns omkring henne. Hon är halsbrytande rolig, bottenlöst bitter, sardoniskt elak och hjärtskärande ärlig. Med några få meningar lyckas hon förmedla en lägesrapport från Sverige som biter djupt. Jonas Thente, Dagens Nyheter Klingspors prosa är intensiv och livlig mer än något annat. Om ordet inte var förbannat på förhand och reserverat för kvinnor, skulle jag rentav säga hysterisk. Och till skillnad från en Paul Auster som med klinisk skicklighet ringar in förfallets och svältens obönhörliga förlopp, är Klingspor suggestiv och besvärjande. Jenny Högström, Expressen Allt blandas i prosan, som svingar, svänger och kränger vilt. Form och stil bestäms av humöret, oftast taskigt. Det är som hade Beckett stämt träff med Britt Edwall. Det sitter. Jan Karlsson, Hallandsposten Det är som om Agneta Klingspor lyckas förena Gunnar Ekelöfs vämjelse inför sophelikoptrarna som flyger om nätterna och de fyrkantiga molnen och könlösa vitaminarbetare med den Kristina Lugn som står och råmar ut sin allra blåaste ångest i cykelstället om nätterna då ingen hör henne. Klingspor har skrivit en av årets viktigaste och mest angelägna böcker. Crister Enander, Sundsvalls Tidning Det blir besvärligt när man känner ett behov att vilja citera nästan halva boken. Det blir lika besvärligt att välja ut något exempel att citera. Det är för mycket som är lika träffsäkert, svidande, absurt roligt och aktuellt. Språket är också en njutning: omedelbarheten växlas med det återhållna, ibland stupar orden iväg och får fart på innehållet, ibland blir Klingspor dämpad, poetisk. Personligen har jag aldrig tidigare haft så stor behållning av Agneta Klingspor som här, i den gula boken med svarta bläckplumpar. Tina Persson, Smålandsposten Klingspor skriver både roligt och elakt, ärligt och rakt på sak om ett Sverige som inte är det folkhem som hon en gång trodde. Det är hårda bud, säger hon på bakre pärmen till sin bok. Det är det. Och Agneta Klingspor skriver i en helt egen klass. Mary-Ann Bäcksbacka, Ny Tid (finlandssvensk kulturtidning)